Ingen landstigning detta år så vi kommer att uppdatera denna info med de scenarion som körs istället.
Historisk bakgrund
Timmen innan T
Landstigningarna inleddes tisdagen den 6 juni 1944 (Dagen D), med början klockan 06:30 Anfallet genomfördes i två faser: en luftburen attack som landsatte 13 000 allierade luftburna förband strax efter midnatt och en amfibisk landstigning med allierat infanteri och pansardivisioner på Frankrikes kust som början klockan 06:30. Själva landstingningsfasen under Operation Overlord kallades Operation Neptune. Operationer i avseende som lockbete verkställdes också kodnamn Operation Glimmer och Operation Taxable för att distrahera de tyska styrkorna från den verkliga landningszoner.
Operationen var den största amfibiska invasionen i världshistorien, med över 160 000 soldater som landsteg. 195 700 allierade sjömän och personal ur handelsflottan i över 5 000 fartyg var inblandade. Landstigningarna ägde rum längs en 80 km lång sträcka av Normandies kust indelad i fem sektorer: Utah, Omaha, Gold, Juno och Sword.
Ohama
På den 5,6 km långa strandremsan landsteg amerikanska trupper – V Corps under befäl av generalmajor Leonard Gerow – bestående i huvudsak av den stridsvana 1. infanteridivisionen (The Big Red One) och den tämligen färska 29. infanteridivisionen. Förlusterna blev stora på grund av kraftigt tyskt försvar men operationen räknades ändå som en framgång.
Den oprövade 29. infanteridivisionen tillsammans med åtta jägarkompanier, omdirigerade från Pointe du Hoc, hade order att anfalla strandens västra flank. 1. infanteridivisionens mål var den östra delen. Detta var deras tredje amfibiska anfall i kriget (Afrika och Sicilien var de första två). Huvudmålet med invasionen på Omaha Beach var att säkra stranden mellan Port-en-Bessin och floden Vire, innan de tog sig vidare söderut mot Saint-Lô.
Blodiga strider
Omaha
Befälhavare ute till havs övervägde att avbryta anfallet helt och hållet och istället omdirigera styrkorna till Utah Beach. De mer eller mindre befällösa överlevande infanteristyrkorna lyckades dock bryta igenom taggtråden och de minerade fälten med hjälp av Bangaloretorpeder. De organiserade ett anfall upp mot klipporna och lyckades öppna några av utgångarna från stranden vilket gjorde att fler soldater kunde ansluta sig till anfallet inåt land. Tyskarnas betongvärn, som fortsatte att ösa kulregn över de allierades anfallsvågor på stranden, var försvarslösa när de anfölls bakifrån. Det vidsträckta nätverket av skyttegravar gjorde ändå att tyskarna för en stund kunde kämpa emot den anstormande allierade styrkan. I ett improviserat anfall gick flera jagare nästan på grund när de försökte komma förbi rökridån för att kunna öppna eld mot de tyska positionerna på klipporna. I och med anfallet stängdes tyskarnas reträttväg och förhindrade förstärkning att anlända. Detta var slutet på försvarsmöjligheterna och resten av arbetet var upp röjning av tyska enheter innan tyskarna skulle hinna sätta in ett motanfall.
Förluster
Omaha Beach -44
Landstigningen vid Omaha Beach resulterade i att många amerikanska soldater fick sätta livet till. Den officiella historiken säger att redan 10 minuter efter det att ramperna på landstigningsfarkosterna hade fällts ned var det ledande kompaniet ur spel, utan befäl och praktiskt taget utan möjlighet att agera. Varje officer och sergeant var dödad eller sårad. Det hela rörde sig mera om en kamp för överlevnad och räddning. Under första timmarna av anfallet förlorade den 40 000 man starka V armékåren över 3 000 man. Trots detta lyckades de överlevande omorganisera sig och pressa sig inåt land.
Förlusterna per enhet varierade men den första anfallsvågen led de största förlusterna. Vid anfallet var det lågvatten vilket blottade hindren som tyskarna placerat ut, så att de enkelt kunde undvikas av landsättningsfartygen. Större delen av anfallsstyrkan kunde landsättas på stranden. Minerade områden framför de fortifierade tyska positionerna eliminerades totalt. När landsättningsfartygens ramper (“mordhål” kallade) sänktes blottades hela besättningen för fientliga MG42-nästen. Andra enheter som hade turen att landsättas på delar av stranden som skymdes av rök eller låg mellan bunkrar, kunde ta sig upp på stranden utan större förluster.